Veckan som gått har varit riktigt jobbig. Massor i skolan och huvudet är inte van vid att läsa så mycket böcker. I fredags var det dock en helt ledig eftermiddag efter att ha lämnat in diverse uppgifter och deltagit vid seminaruim. Då åkte vi upp till Eeá för att få lite hjälp med vårat spår. Har ju inte vågat testa igen efter den hemska gången förra veckan. Jag la ett "vanligt" spår till Isa på ett fält i Blomstermålas underbara natur. Det gick precis som förra gången, samma ofokusering och förvirrning denna gång. Eeá tog över och efter mycket om och men hittade hon runt med alla apporter. Jag står bara och gapar åt min egen hund, känner inte alls igen henne. Men egentligen var det bra att Eeá fick se detta, det finns ju nån (Helena) som tror att jag överdriver om allt ;) Vi fick tips om att backa mycket i träningen, korta raka fältspår med en apport och evt en liten godishög i spåret som motiverar henne.

Men innan jag börjar med detta ordentligt måste jag bestämma mig vad jag egentligen vill göra med min hund. Vad är mina mål med Isa? Förut ville jag göra allt eftersom Isa behövde tränas varje dag för att inte krypa ur skinnet. Idag är det inte samma hund, så jag måste fundera på vad jag ska fokusera på, sen måste denna träning bli måttlig och tävling får komma när man känner att man är helt klar, kanske blir det om jättelänge. Såklart känns det jättetrist att tänka så eftersom jag blir så triggad av tävlingar och vill uppåt snabbt, men det är bara att inse att vi inte har det i oss =(

Efter spåret hjälpte jag till när Eeá skulle aktivera sina bjässar (och lilla fokus). Exits spår låg på samma fält som Isas och han virrade också bort sig väldigt och blev distraherad av underlaget, så kanske var det det som ställde till det lite extra för Isa också. När alla hundar var klara gick vi en lite skogspromenad med Isa och Exit. Han kände direkt vilket stadie Isa var i och anpassade leken efter det. Isa verkade ha väldigt kul iaf =) 5 timmar senare återvände vi till Kalmar, trötta och mycket att fundera på.

Idag efter jobbet åkte vi iaf ut till värsnäs för att lägga ett enkelt spår så hon skulle lyckas. Gräset på fältet var ganska högt, vilket gjorde att jag kunde se exakt vart jag hade gått. Vi gick en liten prommis när spåret låg och när vi kom tillbaka var Isa taggad. Hon sprang ut i linan (kanske lite för fort, men hon spårade ju iaf!), gick i spårkärnan hela tiden och hittade godiset och apporten utan problem. Jag började direkt känna igen gamla Isa, så skönt!