Idag var vi till veterinären med Isa och till vår stora lycka är hon frisk (fast det visste vi ju nästan redan) =) Men det känns ändå bra att ha ett bevis på det också.

När vi kom hem möttes vi uppe med Helena och en del av flocken. Puma fick stanna hemma med husse och vila sig. Vi åkte ut till den otroligt stora och härliga skogen i Läckeby. Först lade vi ett spår medan hundarna fick stanna i bilen, sen gick vi en promenad. Tisla och Isa vart glada av att träffa varandra igen och sprang runt och lekte mest hela tiden. Visst tycker Isa att Tisla är lite väl på när hon sätter igång med sina närkamper, men då springer Isa mest iväg åt ett annat håll.

Efter ca 1 1/2 timmer var vi tillbaka till bilen. Spåret hade alltså legat lite väl länge för lilla Tisla och en ovan Isa. Plus att det hade snöat lite, var kallt och blåste mycket. Så jag hade inga höga förväntningar på spåret.
Jag hade lagt ett ganska kort spår med en vinkel, tre pinnar och en leksak i slutet. Hon hittade spåret lätt och gick bra de första 30 meterna. Där hittade hon pinnen som hon fint apporterade in till mig. Men efter det var det som att hon blev för peppad, för då höjde hon nosen, ökade farten mycket och tappade spåret lite. Hon sneddade vid vinkeln och letade mest efter leksaken hon hade fått upp vittringen för.
Jag vet inte om det är ovana (för vi har ju inte spårat alls nästan på över ett år) eller om jag tränat för mycket uppletande.. Men visst borde hundarna kunna både och?

Jaja, jag får kämpa vidare med det efter Costa Rica. Min kamera hängde faktiskt med till skogen idag, hör och häpna. Ljuset var kasst och Isa syntes nästan inte mot den tråkiga bakgrunden, men några kort blev det åtminstonde!



Isa kollar in Tisla




Busfröna