Äntligen är uppsatsen helt klar och jag kan börja ställa in mig mentalt på att ta examen. Som tur är ska vi ju inte flytta härifrån riktigt än, utan håller i Kalmar lite till, denna underbart mysiga stad. Men det har varit fullt upp de senaste dagarna, främst med att umgås med min älskade klass, jag tror nog att det är fler än jag som börjar få lite separationsångest. Som tur är är det många som ska till Stockholm, så dessa kommer jag självklart att träffa!

Vädret har varit underbart den senaste veckan, och det mesta som Isa har gjort är att badat och simtränat. I söndags var vi på klubben och kollade på lydnadstävlingen där. Det var roligt och inspirerande men väldigt varmt. Jag avundades inte de tävlande. Med träningsmotivationen på topp var det nästan en liten lättnad när jag såg att det faktiskt blåste ute imorse, och inte bara var stekhett. Så jag och Isa traskade upp till klubben för ett träningspass.

Vi inledde med lite kontaktövningar följt av skick till rutan. Isa tycker det är roligt sålänge jag har brickan i mitten com hon kan trampa på. Provade att ta bort den en gång för att se hur mycket hon kommer ihåg, men då sprang hon och hämtade in konerna till mig istället... Men idag hade jag min bok "med sikte på 10:an", där jag läste många bra tips, känns som att vi är på rätt väg!

Vi fortsatte med fjärrdirigeringen, något jag faktiskt varit rätt dålig på att träna på senaste tiden. Äntligen kändes det som någonting hände i Isas lilla huvud! Hon satte sig baaakåt som vi kämpat så mycket med, och verkade faktiskt tänka efter innan hon bara slänger sig i backen eller sätter sig upp hastigt. Mycket nöjd!

Avslutade med hoppet, och de tendenser hon hade att sätta sig snett och bredvid hindret, för att sedan springa runtom hindret på tillbakavägen var helt bort. Yes! :) Med andra ord var denna träning lite som en aha-upplevels för oss båda, så himla kul! Isa var dock väldigt påverkad av värmen, så vi kunde inte hålla på riktigt så länge som jag ville.

Imorgon kommer mamma och pappa ner samt marcus familj, så då blev det full rulle. På torsdag är det sedan vår exmanensceremoni, något jag både ser fram emot och grämjer mig för.. Min tårkanal har en tendens att sätta igång vid sånna tillfällen...

Äntligen fick vi träna tillsammans med våra tjejer Helena, Puma och Tisla. Det var ett bra tag sedan eftersom både Isa och jag varit sjuka. Vi åkte till skogs och spårade. Under liggtiden gick vi en promenad. Isa tyckte det var hur roligt som helst. Hon leker ju inte direkt på samma sätt som boxrarna, men det märks verkligen att hon är nöjd med livet tillsammans med dem.

Idag la jag som tidigare flera korta och raka spår med en slutapport. Den tekniken fungerar faktiskt bra, vilket jag har Sonja att tacka för! Efter promenaden var Isa lite smått trött, något som var väldigt bra visade det sig. Hon arbetade noggrannt och inte alls så fort som hon brukar, bra! Och alla spår gick lika bra, annars brukar de sista bli bäst. Jag måste nog helt enkelt trötta ut henne lite mer innan spårningen, för att slippa flackadet och dragandet.

När vi kom tillbaka till bilen skulle Puma  köra lite uppletande, så jag passade på att träna lite passivitet med Isa. Det behövs verkligen, hon har blivit ännu värre nu när man spänner fast henne nånstans och har "roligt" själv. Hon har kan tom nästan klassas som en "skällhund", det trodde man inte får några månader sen när hon nästan aldrig skällt i hela hennes liv. Jag får fortsätta träna på det, hur skulle det se ut med en hund som sitter och skäller på jakten? Inte för att hon används i praktiskt jakt, men ändå!


Isa tränar passivitet, visst ser hon passiv ut?


Gammalt kort på tjejerna

Solsken, grönt och nästintill ledig idag, kan inte bli bättre ;) Dessutom är det mycket bättre i rumpan! Eller ja, i svanskotan rättare sagt.
Förmiddagen inleddes med en promenad med Isa. Jag tog med mig träningsväskan och tänkte prova att gå upp till bruksan med henne, träna och sen hem igen. Det var ju några veckor sen hon gick så långt. Men när vi kom till skälby stod det först en cirkus uppställd (som så många andra gånger), men den här gången stod det en elefant mitt bland alla vagnar. Det tyckte iaf jag var väldigt fascinerande och stod och kikade förundrat ett tag. Sedan stötte jag på Maria som hade problem med att få in två mer eller mindre vilda kor i hagen, så jag fick klättra in och hjälpa till. Isa blev mycket upprörd när jag stod där inne och höll en häst för att inte springa ut när grinden stod öppen. Dessutom sprang korna runt henne, något hon inte alls gillade. När detta spektakel äntligen var utrett var Isa så trött att hon aldrig hade orkat ett träningspass på klubben och dessutom gått hem igen. Så det blev lite träning på ängen vid skälby istället, för att sen traska hemåt igen.

Vi inledde med lite fritt följ som vanligt, som jag tycker går okej igen. Sedan vidare med inkallning, som först inte fungerade alls. Hon stannade inte alls när jag kommenderade "stå". Men jag gick bara tillbaka och satte henne på samma ställe som tidigare, och provade igen. Nu stannade hon, men det gick åt många steg innan hon var helt stilla. Fortsatte så några gånger tills det satt som en smäck igen. Därefter körde jag några skick till rutan med tramp som hjälp. Vet inte alls hur jag ska gå vidare med det =( Snart får det bli en ordentlig genomkörare med Eea. Provade även om läggandet under gång fungerade fortfarande, och det gjorde det, skönt!


Nu på kvällen har vi varit på en lite längre prommis ner till vattnet. Jag tog med mig vår "platsliknande dummy" och tänkte träna lite i vattnet med henne. Hon har ju en otrolig "ha-känsla" i vattnet och lämnar nästan aldrig av pinnarna som kastas till henne. Så jag tränade några skick i skogen med den först, så hon fattar att det är träning och inte bara lek. Och det gick ju hur bra som helst. Ut i fin fart och in igen med fin avlämning! Nu ska det bara tränas att hoppa från höjder, hon är ju lite feg min lilla dam. (Fast hon hoppade från bryggan i helgen med Sara har jag hört!).

Dagens stora problem:
Isa stoppar i sig allt äckligt hon överhuvudtaget kommer över. Idag har hon stoppat i sig både det ena efter det andra. Och jag blir så arg! Jag har provat allt, men nu är hon värre än någonsin. Nu på kvällspromenaden stoppade hon i sig nått illaluktande och hårt och jag försöker peta ut och säger loss, men hon sväljer allt så snabbt att man knappt hinner reagera. Tips mottages tacksamt!

Mobilbilder från dagen:

Jag kooooommer!


Hmm, vad har vi här..?


En rot vi kan leka med!

Lite lustigt att läsa föregående inlägg då jag så strategiskt ramlade illa på jobbet igår och gjorde illa svanskotan. Det blev ambulans och akuten (igen!), en väldig dramatik. Som tur är var det ingen fara, men kan ha fått en spricka i kotan, något man tydligen inte kan göra nått åt. Jag har fått uppmuntrande upplysningar om att skador som dessa gör ont i flera år efter... blä! Och husse har ont i sitt knä och är allergisk, så nu är det bara Isa som är någorlunda frisk här hemma. Och hon behöver ju en del motion och träning nu efter operationen, så det är bara att kämpa på. Men återgå till det vanliga? Knappast...

En glad nyhet är iaf att bilen är lagad,så vi får glädjas åt det...

Uppsatseb är äntligen inlämnad, och Isa är på väg tillbaka så nu är det äntligen dax att återgå till det vanliga igen. Har faktiskt hunnit med lite småträningar sen sist iallafall. Sen har badsäsongen kommit igång ordentligt till Isas stora glädje, så hon har nog haft det rätt bra den sista veckan, trots min panik över uppsatsen. I torsdags tränade vi faktiskt lite jakt (!) som var väldigt länge sen sist. Fast mest som aktivering såklart. Vi gjorde några enkla linjetag och avslutade med några enkelmarkeringar. Hon verkade tycka att det var kul att få "leka" lite med dummies igen.

Denna helg är min jobbarhelg, men orkade faktiskt träna lite efter jobbet idag ändå. Vi tränade i skogen för att slippa lydnadsplanen. Vi inledde med lite fritt följ som gick sådär. Det var mycket intressant ljud i skogen, så hon var inte med på samma sätt som hon är på bruksan, men det är iof inte så konstig eftersom det bara är där hon behöver gå "lydnadsfot". Sedan tränade vi inkallning med ställande. Och oj va bra det gick! Hon fick till många klockrena ställanden efter varandra, så då avslutade jag med det. Efter vårt mini-pass gick vi en ganska lång vända, så nu är hon supertrött.
Jag har tagit massa bilder de sista dagarna, men råkade ha vatten på vår NYA kamera, så den funkar inte längre. (j*vla vattenflaskor som läcker i träningsväskan!)

Nöjd hund som är tillbaks till vardagen (från mobilen)

Idag fyller min älskade ponny Eddie 25 hela år! Han är världens snällaste, gosigaste och bästa ponny. Må han ha många till friska år framför honom!



Puss!

Såå bra! Och de vann ju Premier League också, då det blev den dubbel i år. 50 år efter kraschen i München. Kan inte blir bättre. Matchen var en riktig rysare, men sudden-death straffar in i det sista. Hjärtat satt uppe i halsgropen hela matchen och Isa var med och peppade. Var dock mest peppade för att vi var så uppspelta. När Van der sar tog sista straffen, satt faktiskt Isa och skällde, hör och häpna, så uppspelt blev hon...

Riktigt bra sätt att komma ifrån uppsatsen måste jag säga... men imorrn är det tillbaka till verkligheten.

Efter gårdagens skitdag blev denna lite bättre. Uppsatsen är fortfarande ett oros-moment, men man kan inte göra mer än att jobbar med den konstant. I eftermiddags fick jag dock hjärnsläpp och fick lite rehabilitering i form av skogsprommis med Isa och husse. Jag la tre korta spår på väg dit som vi sedan tog på vägen tillbaka. Isa har kommit tillbaka mer och mer, men orkar fortfarande inte så mycket. Vi gick en liten slinga och hon traskade på som vanligt, men inga ärevarv i skogen.
Hon har även fått nått slags "exem" på magen vid såret. Det ser ut som svamp, så vi behandlar med salva. Det klart att det irriterar i väcket på magen, som dessutom är rakad. Hårsäckarna ställer säkert till en del problem också. Men det ser ut som att de går åt rätt håll!

Idag hade jag ju Marcus med mig till spåret, och det underlättar så himla mycket. När jag ska gå själv blir allt alltid pannkaka, kan liksom inte ha koll på allt då. Jag la tre korta spår såsom vi påbörjat innan operationen. Alla spår var raka och avslutades med en spår-apport. Hon var ivrig ut på den första, men jag släppte inte iväg henne förrns hon hade nosen helt i backen. Sedan spårade hon rakt och fint helt vägen, slog väl lite nångång, men hittade snabbt tillbaka till spåret. Det andra och tredje spåret, som var lite längre, gick också jättebra! Det känns nästan som den spårhunden jag hade som valp! "peppar, peppar"... Hon var inte överglad i apporterna heller, så det var mest spåret som drog henne den här gången. Supernöjd är jag! Lite läskigt att gå i skogen med min fot dock, som fortfarande är svullen, men som numera känns mer stel än sladdrig. Det ändrades dock efter spårningen, eftersom jag vickade till den lite igen. Trots att den kändes stel som en pinne och fullt lindad...hmm, detta kommer nog ta ytterligare några veckor =(

För fyra dagar sen kom lilla Stina till världen, som givetvis måste få ett inlägg här =) Synd att hon befinner sig så "långt borta" (eller är det vi som gör det??), men snart börjar vi dra oss uppåt, och då ska vi mysa! Vill även gratulera de nyblivna föräldrarna Johanna och Danne, samt storebrorsan Viggo.

Nu är det bara ca 1 1/2 vecka kvar tills uppsatsen ska vara inlämnad. Det börjar dra ihop sig. Jag känner mig ganska stressad och sitter mest framför datorn hela tiden. Men idag vid lunch-tid blev jag så snurrig i huvudet att jag var tvungen att göra nått annat ett tag. Jag och Isa packade in oss i bilen och begav oss till stallet. Öland är så otroligt fint nu! Korna mer deras kalvar har släppts ut i hagar och de är så glada att de springer omkring och jagar varandra. De gula rapsfälten bryts av av de blommande syrénerna. Det känns konstigt att jag aldrig varit på Öland innan jag flyttade till Kalmar, och nu är jag jämt.
Maria är borta den här veckan, så jag hjälpte till lite i stallet idag. Det var skönt att få jobba lite med kroppen efter att ha suttit framför datorn hela kvällen och morgonen.

Såklart blev det lite aktivering för Isa med. Två spår la jag ute på fältet, väldigt korta och med endast en pinne, för att börja lååångsamt och backa några steg igen. Hon började bra på det första spåret, men började slå en del mot slutet, hon verkar bli lite frustrerad när hon känner vittring från pinnen, så hon vill gärna höja nosen och leta efter den. Det andra spåret gick bättre, men lite slag där med. Efter träningen släppte jag henne på vägen tillbaka till stallet, och innan jag ens hann reagera tog hon två ordentliga ärevarv runt hela fältet, med svansen efter som en liten propell...Jag tänkte ju inte på att hon kanske skulle få ett retriever-fnatt! Men hon såg lycklig ut, så jag tror inte att det gjorde ont i hennes sår... Efteråt sköljde jag av henne med vattenslangen, till hennes förtjusning.

Dagen upptäckter:
- En kastrerad Isa är fullständigt mattokig och väcker mig tidigt på morgonen för att få mat. Dessutom har hennes dragning till att äta bajs kommit tillbaka, starkare än någonsin. Idag har vi haft hela tre (!) duster om detta, och det verkar inte röra henne om ryggen. Några förslag??
- Isa har börjat fått tillbaka lite hår på sin mage, så gulligt =)


En blöt Isa väntar på mer vatten

Jaa, bitarna börjar falla på plats. Uppsatsen lider mot sitt slut, Isa börjar komma igång igen och min fot har blivit lite bättre (peppar, peppar). De senaste dagarna har Isa känts jättepigg och verkar vilja komma igång ordentligt. Idag gick vi tom bort till den lite större skogen borta vid min skola, och så grönt det blivit! Känns som att man inte varit ute ordentligt på hur länge som helst. Det tråkiga är att min fot inte hänger med i Isas tillfrisknande, så de längre promenaderna får vänta lite till. Så med min fot och med Isa som måste lukta på allting jättelänge nu när det är "nya" dofter på hennes mark, ser vi ut som två pensionärer som lunkar fram. Jag hade egentligen planerat att Isa skulle få simträna för att få upp kondis och sätta muskler, för då kan vi ju bara ta bilen dit, så behöver inte jag påfresta foten så mycket. Men icke, bara för det så försvann det alldeles underbara vädret vi haft i nästan en veckas tid. Men det kommer väl tillbaka hoppas vi!

Idag gick jag ut med lilla fisen på fotbollsplanen i området vid oss. Jag tyckte det var på tiden att träna lite lydnad efter ett så långt uppehåll. Isa blev superpeppad bara jag hämtade träningsväskan. Att det var middagsdax gjorde inte att hon blev mindre peppad (gör aaaaallt för godis). Men jag tycker att det gick bra. Hon är ju alltid otroligt förig, vilket idag kunde gå lite överstyr, men det märktes att hon hade saknat träningen och att hon ville göra sitt yttersta.
Vi gjorde endast några enkla och korta övningar. Inledde med lite fritt följ som gick jättebra, och fortsatte med inkallande med ställande. Hon hade jättebra fart, men det tog lite för länge innan hon stannade efter kommandot. Sedan fick hon några skick till rutan med target, och hon älskar verkligen det momentet, iaf när hon vet vad hon ska göra. Jag tror att det hela kommer att gå jättebra när alla pusslar faller på plats i hennes lilla huvud. Nöjd och glad är jag iallafall över dagens mini-pass! Isa hade nog föredragit lite längre träning, och hon hade säkert orkat, men det är bättre att ta det för lugnt än att pressa på för mycket.


Mellan momenten sitter Isa och njuter

Repet är underbart roligt när det varit borta ett tag

Igår var vi äntligen i stallet igen. Eftersom min fot fortfarande ömmar blev det lösgalopp i paddocken för Ninja, Lavendel, samt Rizza med hennes tre veckors gamla hingstföl. Sååå himla söt! Isa var glad över att vara gårdshund igen. Det var så varmt igår så jag faktisk spolade henne lite med vattenslangen, till Isas lycka. Jag skulle ta med mig kameran, men eftersom batteriet var helt slut så blev det mobilen istället, därför är kvaliteten på bilderna i helt bra.


Weee, va kul med vatten!


Mera, mera!


Rizza, stolt nybilven mamma (som jag red förut)


Söta Ninja och Lavendel bakom henne






Så gudomligt söt!


Nu är det kvastkampen som gäller från och med idag till söndag. I år får Isa tyvärr inte vara med som tidigare år, utan hon ska vara hemma med Martin istället. Isa tycker nog inte att det är lika roligt, men det är bara bra för henne att ta det lite lugnt nu. Ha det bra sålänge!

Efter att det regnat två hela dagar i slutet av förra veckan har grönskan verkligen exploderat här i Kalmar. Helt underbart snabbt har det gått. Vitsipporna får böja sig för liljekonvalj-blad som trånar upp mot solen. Blommar på träden slår ut och gör naturen vacker. På bara några dagar känns det faktiskt nästan som sommar.

Isa är pigg och glad. Idag har vi samtalat med veterinären som tyckte att vi kunde börja göra mer saker med henne, sålänge hon verkade orka med. Men i långsam takt såklart. Igår la jag ett litet spår till henne i dungen bredvid oss, och det gick bra för henne, mindre bra för mig och min fot. Idag har jag suttit nere vid lekparken och skrivit uppsats, och Isa fick såklart vara med. Hon sprang runt och njöt av att vara ute. Sedan har hon faktiskt fått hälsa lite på grannhunden Siv också idag, vilken lycka! Hon är så liten, så de leker mest genom att springa runt i små ringar med pinnar i munnen, men det var ändå hur kul som helst för Isa. Nu är hon dock heeeelt slut och ligger och drömmer högljutt. Jag är desto piggare, det fullkomligt kryper i benen på mig. Igår vad jag och tränade för första gången på jättelänge, var tvungen att få ut lite aggression efter att ha haltat runt på jobbet i helgen och suttit och skrivit uppsats non-stop. Det blev givetvis bara träning för överkroppen, och man ska ju inte träna samma muskler två dagar i rad, så här sitter jag idag, ostimulerad till tusen..
Imorrn ska jag till stallet och lösgaloppera lilla Ninja, skönt att komma ut! Isa får följa med men inte träffa Atlas. Blir nog bra med lite miljöombyte för oss båda....


Vårigt i kalmar

Fasen va trist det börjar bli med all denna sjukdom. Isa håller på att gå i taket här hemma och jag hatar att inte kunna röra mig med min satans fot. Isa känns mycket bättre och nästa vecka är det hela tre veckor sen operationen, så då tänkte jag utöka promenaderna något (om min fot tillåter, annars är det tur att husse finns). Denna veckan har vi ägnat oss åt lite inomhusträning i form av fjärrdirigering och leta godis. Det tycker hon är sådär då "godiset" är hennes speciella mat som hon äter nu, men det går bra ett tag iaf.

Sedan har husse köpt en ny boll till henne, en likadan som hennes favvoboll (som tyvärr börjar gå sönder). Nu vet hon inte vart hon ska ta vägen när hon har två så väderfulla bollar (meningen vad väl att den gamla skulle slängas, men ingen får sig till att göra det). Så när hon vill bli sysselsatt lekar hon så fint med sina bollar och "spelar fotboll" med dem (hon dribblar dem mellan benen). Sååå himla söt =) Hon måste fått det från sin matte, som älskar att kolla på fotboll...


(Gammal bild på en fotbolls-intresserad Isa, i liten mindre format)

Att gå på kryckor är svårare och omständigare än man tror. Att dessutom behöva ha Isa i koppel och gå ut med kryckorna är ohållbart. Jag försökte mig på det i morse och konstaterade att det aldrig skulle gå, för Isa är dessutom livrädd för kryckorna, vilket inte underlättar. Så jag släppte henne och som tur är har jag en såååå lydig hund =) Såfort man såg att hon skulle springa lite fick hon komma tillbaka och gå med mig. När hon sedan gick en bit in i skogen för att uträtta sina behov stod jag kvar på min plats ganska långt borta. Då ser jag plötsligt hur en hare springer mitt framför Isas nos i full fart. Jag kommenderar stanna, men tänkte att detta kunde sluta hur som helst. Men sötisen sitter bara där och tittar nyfiket efter haren, och när jag ropar in henne vänder hon snabbt tillbaka till mig. Jag kände mig lyckligt lottad där jag stod på en liten plätt på ett ben. Men kombination hund i koppel och kryckor är inget jag rekommenderar.

Att det sedan var idag vi skulle ta vår sista vaccination i form av Twinrix är inte heller en höjdare, för jag har sån värk i armen att jag inte kan gå på kryckor med den armen. Haha, snacka om missöde!

Här i Kalmar har det varit fantastiskt väder de senaste dagarna. Detta har resulterat i roligare vardag för Isa. Igår satt vi här och spånade på uppsatsen, och tog filt och fika med ner till gränsmattan utanför oss. Lill-tjejen fick såklart följa med. Efter att hon suttit mitt på filten, gått runt oss, busat med allt och alla och igen klampat in mitt på filten, provade jag att släppa henne. Och hon skötte sig nästan exemplariskt. Först fattade hon inte att hon var lös, sen tog hon ett par jättehopp fram till en pinne och tittar förvånat upp på mig när jag förtvivlat ropar "nej" till henne, då jag tror att hon ska springa ett ärevarv på gräset. Sedan traskar hon runt och snusar på det mesta trots att det är barn som spelar fotboll och leker nära oss. (Tror inte hon förstår att hon varit kopplad och endast gått korta promenader i nästan 3 veckor). Efter detta äventyr sover hon nästan i ett dygn.

Efter plugget på gräset bestämde Sara och jag oss för att åka till skogs för att träna hinderbana igen. Jag som inte tränat på 3 veckor tog det lugnt i början, men efter tre varv gick det lite för fort. Jag hoppar jämfota ner från ett träd i lite nerförsbacke och precis när jag drämmer ner i marken viker sig en av mina fötter helt och knakar till. Jag faller handlöst ner i marken och känner sån otrolig smärta. Sara skjutsar hem mig och efter någon timme när det fortfarande gör svinont trots smärtstillnade, åker jag in till akuten. Efter 6 timmars väntan och till sist röntgen konstaterar läkaren att jag inte har en fraktur, men en ordentlig stukning. Så nu linkar jag runt på satans kryckor (hur otympligt som helst). Detta hände på kvällen igår, så jag fick ingen att jobba mitt pass idag, så efter en dag på jobbet idag mår foten inte helt bra =( Typiskt nu när Isa mår bättre och vi alla börjar komma tillbaka till vardagen...

Efter jobbet gick vi ner för lite avslappning på gräset igen, och då var Isa lite kaxigare. Hon sprang runt lite med en pinne i munnen, men det känns inte riktigt som att det kan skada läkningen av såret efter så lång tid. Hon blir bara stressad av att ligga inne hela tiden. Men trots att vi börjar göra lite mer så orkar hon nästan ingenting, så det kommer blir en lång väg tillbaka....

Idag på eftermiddagen började man känna igen vår lilla tjej igen. Igår kväll sooov hon, och har sovit hela natten så jag nästan varit rädd att hon aldrig skulle vakna. Trots att jag gick upp tidigt kom hon inte upp förrns kl 9, då hade hon sovit i säkert 13 timmar. Eftersom vi bara får gå korta rastpromenader fanns det en liten gnutta enerig kvar när vi kom in, så hon tog ett varv runt lägenheten med bollen i munnen, för att sen störta i säng igen och somna om. Och så har det varit fram till kl 15 i eftermiddags. Hon har varit uppe på rastrundor och matning, annars har det varit sova som gäller. Tyvärr petar hon lite i sitt nya skonsamma torrfoder, men vi har samma foder på burk också som hon avgudar. Så det blir en liten mix mellan dessa, och det funkar toppen hittills. Efter att hon har fått i sig 3 små måltider och sovit mycket var det som att hon vaknade till. Jag öppnade till balkongen där hon suttit och lyssnat länge, sen gick jag ner med en filt på gräset utanför oss, och där skulle hon som vanligt gnaga på pinnar och gräva efter rötter. Skönt att känna igen henne! Hon är fortfarande lika kelig och kryper upp i famnen såfort man sätter sig ner. Såret ser fint ut, nu verkar det mer som att hon stör sig på alla stick hon har i framtassarna efter diverse tester och dropp.

Här på kullen bakom vår balkong växer det lite vitsippor, och jag som längtat så mycket efter att ta ett kort på henne bland alla sippor precis som jag gjorde förra året, kunde då ta en liknande bild iår =)






Kel med matte på gräsmattan

Ikväll fick vår älskade hund komma hem igen, efter 4 (!) hela dagar på Läckeby djursjukhus. För att snabbt uppdatera om vad som hänt så tog de tester på henne i söndags, som visade att hennes röda blodkroppar var för lågt och hennes blodplättar var ganska långt under normal. Detta tyder på att det finns en infektion i kroppen nånstans, men det kunde också bero på hennes långvariga diarré. Diarrén blev inge bättre på flera dagar trots att hon fastade och sedan fick ID mat (som är jättesnäll mot magen). Så igår gav de henne antibiotika, vilket gjorde att det vände. Idag har hon inte haft diarré, trots att hon fått lite mat och värdena hade gått upp enligt nya tester. Så nu är hon hemma =)

Veterinärena varnade visserligen för återfall, men jag hoppas verkligen på det bästa! Nu har hon fått ID mat som hon ska ha sex gånger om dagen, hon har fått antibiotika för mag-tarmkatarr och några salvor som ska hjälpa till att återställa balansen i tarmen och bakterierna. Sen är det korta koppelpromenader, små små måltider flera gånger om dagen och ingen stress som gäller i åtminstonde tre veckor. Vi som har planerat in en hel massa i maj får kanske tänka om lite... Vi ska till djursjukhuset på torsdag igen för att uppdatera läget och ta stygnen från såret, då ska jag höra lite mer exakt om vad hon kan göra och inte.

Men såret ser iaf bra ut (iaf nått som verkar gå vägen) och hon har vant sig helt med kragen. Nu väntas bara jakt på hundpassare som kan vara hemma med Isa när vi jobbar i helgen...
Men min lilla flicka är äntligen hemma, weeeiii =)

Idag åkte vi till veterinären igen med Isa, då hennes mage inte blivit det minsta bättre. Eftersom hon inte har fått någon näring eller vätska i sig på tre dygn beslutade veterinären att lägga in henne. Hon skulle få dropp och bli omhändertagen av dem. Jag vet att det är för det bästa, men det är ändå jättejobbigt. Vill ju ha henne hemma.... frisk och kry...