Efter gårdagens skitdag blev denna lite bättre. Uppsatsen är fortfarande ett oros-moment, men man kan inte göra mer än att jobbar med den konstant. I eftermiddags fick jag dock hjärnsläpp och fick lite rehabilitering i form av skogsprommis med Isa och husse. Jag la tre korta spår på väg dit som vi sedan tog på vägen tillbaka. Isa har kommit tillbaka mer och mer, men orkar fortfarande inte så mycket. Vi gick en liten slinga och hon traskade på som vanligt, men inga ärevarv i skogen.
Hon har även fått nått slags "exem" på magen vid såret. Det ser ut som svamp, så vi behandlar med salva. Det klart att det irriterar i väcket på magen, som dessutom är rakad. Hårsäckarna ställer säkert till en del problem också. Men det ser ut som att de går åt rätt håll!

Idag hade jag ju Marcus med mig till spåret, och det underlättar så himla mycket. När jag ska gå själv blir allt alltid pannkaka, kan liksom inte ha koll på allt då. Jag la tre korta spår såsom vi påbörjat innan operationen. Alla spår var raka och avslutades med en spår-apport. Hon var ivrig ut på den första, men jag släppte inte iväg henne förrns hon hade nosen helt i backen. Sedan spårade hon rakt och fint helt vägen, slog väl lite nångång, men hittade snabbt tillbaka till spåret. Det andra och tredje spåret, som var lite längre, gick också jättebra! Det känns nästan som den spårhunden jag hade som valp! "peppar, peppar"... Hon var inte överglad i apporterna heller, så det var mest spåret som drog henne den här gången. Supernöjd är jag! Lite läskigt att gå i skogen med min fot dock, som fortfarande är svullen, men som numera känns mer stel än sladdrig. Det ändrades dock efter spårningen, eftersom jag vickade till den lite igen. Trots att den kändes stel som en pinne och fullt lindad...hmm, detta kommer nog ta ytterligare några veckor =(