Att gå på kryckor är svårare och omständigare än man tror. Att dessutom behöva ha Isa i koppel och gå ut med kryckorna är ohållbart. Jag försökte mig på det i morse och konstaterade att det aldrig skulle gå, för Isa är dessutom livrädd för kryckorna, vilket inte underlättar. Så jag släppte henne och som tur är har jag en såååå lydig hund =) Såfort man såg att hon skulle springa lite fick hon komma tillbaka och gå med mig. När hon sedan gick en bit in i skogen för att uträtta sina behov stod jag kvar på min plats ganska långt borta. Då ser jag plötsligt hur en hare springer mitt framför Isas nos i full fart. Jag kommenderar stanna, men tänkte att detta kunde sluta hur som helst. Men sötisen sitter bara där och tittar nyfiket efter haren, och när jag ropar in henne vänder hon snabbt tillbaka till mig. Jag kände mig lyckligt lottad där jag stod på en liten plätt på ett ben. Men kombination hund i koppel och kryckor är inget jag rekommenderar.

Att det sedan var idag vi skulle ta vår sista vaccination i form av Twinrix är inte heller en höjdare, för jag har sån värk i armen att jag inte kan gå på kryckor med den armen. Haha, snacka om missöde!

Här i Kalmar har det varit fantastiskt väder de senaste dagarna. Detta har resulterat i roligare vardag för Isa. Igår satt vi här och spånade på uppsatsen, och tog filt och fika med ner till gränsmattan utanför oss. Lill-tjejen fick såklart följa med. Efter att hon suttit mitt på filten, gått runt oss, busat med allt och alla och igen klampat in mitt på filten, provade jag att släppa henne. Och hon skötte sig nästan exemplariskt. Först fattade hon inte att hon var lös, sen tog hon ett par jättehopp fram till en pinne och tittar förvånat upp på mig när jag förtvivlat ropar "nej" till henne, då jag tror att hon ska springa ett ärevarv på gräset. Sedan traskar hon runt och snusar på det mesta trots att det är barn som spelar fotboll och leker nära oss. (Tror inte hon förstår att hon varit kopplad och endast gått korta promenader i nästan 3 veckor). Efter detta äventyr sover hon nästan i ett dygn.

Efter plugget på gräset bestämde Sara och jag oss för att åka till skogs för att träna hinderbana igen. Jag som inte tränat på 3 veckor tog det lugnt i början, men efter tre varv gick det lite för fort. Jag hoppar jämfota ner från ett träd i lite nerförsbacke och precis när jag drämmer ner i marken viker sig en av mina fötter helt och knakar till. Jag faller handlöst ner i marken och känner sån otrolig smärta. Sara skjutsar hem mig och efter någon timme när det fortfarande gör svinont trots smärtstillnade, åker jag in till akuten. Efter 6 timmars väntan och till sist röntgen konstaterar läkaren att jag inte har en fraktur, men en ordentlig stukning. Så nu linkar jag runt på satans kryckor (hur otympligt som helst). Detta hände på kvällen igår, så jag fick ingen att jobba mitt pass idag, så efter en dag på jobbet idag mår foten inte helt bra =( Typiskt nu när Isa mår bättre och vi alla börjar komma tillbaka till vardagen...

Efter jobbet gick vi ner för lite avslappning på gräset igen, och då var Isa lite kaxigare. Hon sprang runt lite med en pinne i munnen, men det känns inte riktigt som att det kan skada läkningen av såret efter så lång tid. Hon blir bara stressad av att ligga inne hela tiden. Men trots att vi börjar göra lite mer så orkar hon nästan ingenting, så det kommer blir en lång väg tillbaka....

Idag på eftermiddagen började man känna igen vår lilla tjej igen. Igår kväll sooov hon, och har sovit hela natten så jag nästan varit rädd att hon aldrig skulle vakna. Trots att jag gick upp tidigt kom hon inte upp förrns kl 9, då hade hon sovit i säkert 13 timmar. Eftersom vi bara får gå korta rastpromenader fanns det en liten gnutta enerig kvar när vi kom in, så hon tog ett varv runt lägenheten med bollen i munnen, för att sen störta i säng igen och somna om. Och så har det varit fram till kl 15 i eftermiddags. Hon har varit uppe på rastrundor och matning, annars har det varit sova som gäller. Tyvärr petar hon lite i sitt nya skonsamma torrfoder, men vi har samma foder på burk också som hon avgudar. Så det blir en liten mix mellan dessa, och det funkar toppen hittills. Efter att hon har fått i sig 3 små måltider och sovit mycket var det som att hon vaknade till. Jag öppnade till balkongen där hon suttit och lyssnat länge, sen gick jag ner med en filt på gräset utanför oss, och där skulle hon som vanligt gnaga på pinnar och gräva efter rötter. Skönt att känna igen henne! Hon är fortfarande lika kelig och kryper upp i famnen såfort man sätter sig ner. Såret ser fint ut, nu verkar det mer som att hon stör sig på alla stick hon har i framtassarna efter diverse tester och dropp.

Här på kullen bakom vår balkong växer det lite vitsippor, och jag som längtat så mycket efter att ta ett kort på henne bland alla sippor precis som jag gjorde förra året, kunde då ta en liknande bild iår =)






Kel med matte på gräsmattan

Ikväll fick vår älskade hund komma hem igen, efter 4 (!) hela dagar på Läckeby djursjukhus. För att snabbt uppdatera om vad som hänt så tog de tester på henne i söndags, som visade att hennes röda blodkroppar var för lågt och hennes blodplättar var ganska långt under normal. Detta tyder på att det finns en infektion i kroppen nånstans, men det kunde också bero på hennes långvariga diarré. Diarrén blev inge bättre på flera dagar trots att hon fastade och sedan fick ID mat (som är jättesnäll mot magen). Så igår gav de henne antibiotika, vilket gjorde att det vände. Idag har hon inte haft diarré, trots att hon fått lite mat och värdena hade gått upp enligt nya tester. Så nu är hon hemma =)

Veterinärena varnade visserligen för återfall, men jag hoppas verkligen på det bästa! Nu har hon fått ID mat som hon ska ha sex gånger om dagen, hon har fått antibiotika för mag-tarmkatarr och några salvor som ska hjälpa till att återställa balansen i tarmen och bakterierna. Sen är det korta koppelpromenader, små små måltider flera gånger om dagen och ingen stress som gäller i åtminstonde tre veckor. Vi som har planerat in en hel massa i maj får kanske tänka om lite... Vi ska till djursjukhuset på torsdag igen för att uppdatera läget och ta stygnen från såret, då ska jag höra lite mer exakt om vad hon kan göra och inte.

Men såret ser iaf bra ut (iaf nått som verkar gå vägen) och hon har vant sig helt med kragen. Nu väntas bara jakt på hundpassare som kan vara hemma med Isa när vi jobbar i helgen...
Men min lilla flicka är äntligen hemma, weeeiii =)

Idag åkte vi till veterinären igen med Isa, då hennes mage inte blivit det minsta bättre. Eftersom hon inte har fått någon näring eller vätska i sig på tre dygn beslutade veterinären att lägga in henne. Hon skulle få dropp och bli omhändertagen av dem. Jag vet att det är för det bästa, men det är ändå jättejobbigt. Vill ju ha henne hemma.... frisk och kry...

Tänkte uppdatera läget lite. Isa har blivit piggare nu, igår eftermiddag började man känna igen henne mer när hon bar runt på sin boll och sånt. Tyvärr har vi fortfarande problem med att få i henne mat. Hon har inte ätit sen hon kom hem från sjukhuset, bara lite nävar hit och dit som jag tvingat i henne. Och det viktigaste veterinären sa var att hon fick ordentligt med näring så hon läkte ihop..hmm...

Nu har vi även stött på ytterligare ett problem. Hon har blivit jättedålig i magen, och har diarré och kräks sedan ett dygn tillbaka. Det har varit en jobbig natt men få timmars sömn. Enligt veterinären kan det vara biverkningar från hennes medicin hon får, så nu har vi slutat med den, vilket innebär att vi inte har något smärtstillande att ge henne. Den medicinen skyddade även mot inflammation i såret, så nu får vi hoppas att det inte blir några problem med det! Idag ska hon fasta, sen ska vi ge henne lite ris och burksmat som är snäll mot magen. Hon är väldigt utmattad och sover hela tiden, stackarn...

Det har inte varit några roliga dagar sen Isa kom hem. Hon verkar ha fruktansvärt ont och går runt och piper hela tiden. Hon vill inte äta och tycker att tratten är jättejobbig. Marcus och jag försöker lugna ner henne så mycket som möjligt, och hon är verkligen ynklig stackarn. Såfort man är på golvet med henne lägger hon sig i famnen och piper. Nu är det bara att vänta ut tiden, så det blir bättre...

Själv har jag knappt fått nån sömn i natt. Jag vill ha uppsikt över henne hela tiden, sån hönsmamma som man är, och hon flåsar och fastnar med tratten. Jag hoppas att hon så småningom kommer att förstå att detta bara är för hennes eget bästa... Men man känner sig så hopplöst hjälplös! Fortsättning följer...


----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Uppdatering:
Det känns som att Isa blivit lite bättre nu mot kvällen. Hon åt självmant av sin fil och när vi kom tillbaka från kissningen gick hon direkt till sin älskade boll och lekte lite med den. Vilken härlig syn! Men hon stör sig fortfarande på tratten och är väldigt trött hela tiden.

Igår morsen åkte vi in med lilla fisen till veterinären. Isa tyckte inte att det var speciellt kul att vara tillbaka i lokalerna redan efter ett par dagar sen sist. Det gick fort att fylla i alla pappren och veterinären sa att de skulle höra av sig efter operationen, sedan traskade de iväg med en motvillig Isa. Alltid lika jobbigt att se dem föra bort henne, men som de säger: när matte och husse inte längre är med går det alltid mycket bättre.

Gårdagen var faktiskt inte så hemsk som jag trodde. Åkte direkt till studenbibblan för att försöka tänka på annat, och redan kl 12 ringde de och berättade att operationen hade gått bra och att Isa höll på att vakna. Jag påminde dem om att ringa om det hände något under eftermiddagen, annars skulle de ringa dagen efter för att meddela om vi fick hämta henne och när.

På kvällen var jag dock väldigt rastlös och städade hela lägenheten klinisk tills Isa skulle komma hem. Sen gick jag och la mig tidigt så det snabbare skulle bli tisdag. Vaknade upp kl 7 och satte mig och stirrade på telefonen några timmar, innan jag fick fram av papprena jag fått att de skulle ringa mellan kl 11 och 15. Suck! Fick iaf lite gjort under några timmar, sen kl 11.15 när de inte ringt ringde jag upp och frågade om Isa. Och visst skulle hon få komma hem idag! Vi fick tid för hämtning kl 14.30.

Hos veterinären fick vi information om de närmsta 10-12 dagarna fram tills stygnen ska tas bort. Hon har fått energirik mat, smärtstillande och en stooor krage. Sedan kom de in med den lilla tösen, och oj va glad hon blev! (och vi med såklart) Hon pratade och pratade som aldrig förr. Hon beter sig väldigt konstigt nu, men det beror på att hon fått morfin och är lite "borta". Hon piper och pratar om vartannat, säkert en kombination av lättnad, förvirring och smärta. Men trött är hon iaf, och sover nu fint i hallen. Skönt att ha henne hemma!

Idag hade vi tid hos veterinären för att kolla upp Isas flytningar ännu en gång. Såklart hade hon inga flytningar just idag, men jag ville åka in ändå. Idag ville vi gå till botten med detta elände och som tur var hade de "ultraljudsdag" som vi fick hoppa in i. Egentligen var det fullbokat, men på nått sätt lyckades de fixa in Isa direkt när vi var där. Efter en stund kom de in med en geggig och rakad Isa som tydligen hade varit jätteduktig där hon låg alldeles stilla på rygg.

På ultraljudet såg de att livmodern var lite förstorad och att det fanns vätska i den, vilket inte är normal. Detta innebär att hon har en påbörjad livmodersinflammation. De frågade om vi ville prova antibiotika först för att försöka behandla det, men utsikten för det var inte helt bra. Eftersom hon haft problem med flytningar tidigare var det inget att prata om, utan livmodern ska väck. Så nu har vi tid redan på måndag (!) kl 8.
Så nu kommer det vara hemska dagar och jobbiga veckor framför oss. Jag som var nervig när hon skulle sövas för att ta ut en liten tand, nu ska hon sövas och dessutom vara med om den stor operation! Usch... det är inge kul att vara känslosam matte nu...Men vi hoppas att allt kommer att gå bra. Håll tummar och tassar för oss!

Kärlek


Älskar dig, fisen!

Det har varit mycket korta träningspass på sistonde. Både medvetet och för att tiden inte riktigt funnits till.

I packade jag och Helena in våra hundar i vår nya bil med de fina grindarna och begav oss till spårskogen. Jag har fått ett nytt tips på spårning som jag testade just denna dag. Det går ut på att man lägger flera korta spår, exempelvis i 50 m, sen lägger man en apport, belönar, selar av och lugnar ner. Sedan går man till nästa "spårstart", selar på igen och tar ett till kort spår.
Och det gick faktiska bra! Hon är ju alltid väldigt fokuserad och duktig den första delen av spåret, och då blev det så att vi bröt innan det hann bli dåligt. Jag la fyra korta spår, och de två sista spåren gick bäst. Detta ska jag fortsätta med!
Medan spåren låg fick Isa och Tisla en prommis i skogen, Puma fick ladda i bilen. Det är fantastiskt hur hundar är olika. Isa behöver ju verkligen springa av sig energi innan träningen, annars är det dödsdömt.

Idag har vi varit i stallet och ridit igen. Det är så himla roligt! Atlas är lika "ung" i sinnet som förut och drar runt Isa i hennes skinn och ben utan att hon säger till. Men Atlas är ju den snällaste hunden som finns, så honom får hon faktiskt säga till själv. Gör hon det inte antar jag att hon är okej med det. Efter ridningen gick vi ut till hagarna lite och tränade inkallning med ställande. Efter några gånger satt det klockrent och då slutade vi direkt. Vid det här laget var jag så kall att jag inte kunde göra annat än att sätta mig i varma bilen och brumma hemåt... Väl hemma möttes vi av en överlycklig Boo som ska bo hos oss till imorrn kväll. Nu sover Isa i hallen medan Boo vankar av och an, hoppas hon lugnar ner sig lite till natten.

Vårbild:

Det känns verkligen som att det är allt för få timmar på dygnet. Dels har man alltid så mycket för sig, och dels är jag en sån person som måste sova väldigt många timmar per natt för att jag ska klara av veckorna.. hmm, känns inte riktigt som att det är en bra kombination.

Annars lunkar allt på som vanligt här hos oss. Anna har varit här i helgen, så det har inte blivit någon träningshelg för Isa, dock har vi varit på skogspromenader och myst.
I torsdags var vi en sväng på bruksan och tränade. Det gick bra och det var en sån där tidig morgon, då Isa alltid är  väldigt fokuserad. Efter att ha spenderat hela den dagen på bibblan med uppsatsen kom jag på att det var länge sen jag tränade mig själv (fy skam). Så jag, Sara och Isa åkte till skogs för lite träning senare på kvällen, alltså för Sara och mig. Vi sprang en vända som uppvärmning och gjorde sedan en hinderbana i skogen, där vi pressade ut varenda gnutta energi vi hade. Vi har gått stelt hela helgen, och Sara fick feber, men roligt var det! Och Isa njöt av att bara vara ute och hänga en hel kväll. Fler sånna träningspass väntar!

Igår begav sig tre bakis hundförare till klubben för lite samträning. Det var roligt trots att alla var sega. Kanske inte tränade så mycket som jag skulle gjort "en vanlig dag", men ändå! Vi kommenderade varandra i sina respektive klasser. Jag valde att bli kommenderad i fria följet, apporteringen, läggandet under gång och hoppet. De gick bra förutom att Isa sätter sig väldigt mycket till höger i hoppet, trots att jag hela tiden belönar åt vänster. Nu har jag börjat kolla in tävlingar under senvåren, kanske blir nån i början av maj om jag får ordning på resten av momenten. Måste tillägga att vi la en platsliggning det första vi gjorde, och hon låg jättebra hela tiden trots att jag gömde mig hela tiden utan att visa mig nån gång =)

Idag har vi äntligen varit i stallet! Det är ju ytterligare en underbar sak med att ha bil igen, jag kan ju rida då!! Vi utnyttjade hagarna till lite hundträning innan Isa fick ledigt att bara hänga i stallet. Hon är så duktig, när jag är på banan så kommer hon dit med jämna mellanrum för att se att jag är kvar, sen går hon och lägger sig vid bilen och väntar på mig. Sån duktig gårdshund =)

I måndags började vår C-uppsats som vi ska hålla på med i 10 veckor. Känns konstigt att jag endast är en uppsats ifrån att ta examen... Men efter den väntar såklart nya äventyr!

Just nu läser vi mest på om ämnet, så då finns tillfällen att disponera sin tid själv lite. Vilket innebär att man kan åka iväg och träna när man vill =) Igår hämtade vi vår bil, som dessvärre hade lite mer fel på sig än vi väntat. Det är dock fixat idag av vår duktiga herre i huset och hans vän! Vi har även köpt en gummimatta till bakluckan (det är ju trots allt en hund som ska bo där) och så har vi beställt tonade rutor till bagaget. Trots att det var sista mars igår satt Isa och flåsade långt där bak i bilen eftersom den inte har nån AC. Så solarplexius är beställda! Nu undersöker vi djungeln med burar och velar väldigt mycket mellan enkelbur eller grindar.. Hmmm.

Vi firade bilköpet med att åka direkt till skogen och träna/promenera. En glad matte och hund och en mindre entusiastisk husse. Jag la ett spår som var lite svårare denna gång än de sista gångerna. Jag hade 2 vinklar, gick över två stigar, men hade fortfarande 2 föremål och 3 godishögar. Spåret låg i ca 45 minuter. Hon hittade spåret fint och de första 50 meterna går bra, sen är det som att hon tappar bort sig helt. Hade jag inte reglerat henne och stannat såfort hon började slå hade vi nog varit i lindsdal mot slutet. Hon tappar bort sig och verkar stressad. Jag undrar vad som hände med hunden som alltid tog klockrena spår när hon var mindre, där man bara behövde gå och hålla längst bak i linan?

Idag hade vi en träningsträff med Helena, Puma och Tisla. Vi åkte till Läckeby och tränade lydnad på vårt underbara (jakt) fält. Jag inledde med fritt fälj som numera känns bra. Sedan fortsatte jag med inkallning, där det känns som att vi tagit ett ordentligt steg tillbaka. Men det är som Linda säger: två steg fram, ett tillbaka. Det är det där handtecknet som strular. Efter en liten paus fortsatte vi med rutan som jag tycker går framåt. Jag flyttar rutan hela tiden och tar bort platta mer och mer. Avslutade med fjärrdirigering som inte går bra alls, men det måste jag ta på mig helt och hållet, har varit dålig på att träna det här hemma. Det klart att jag egenltigen måste ta på mig allt, men ibland har jag svårt att förstå hur det kan vara så svårt att koppla ihop 1 med 2.

Vi avslutade med budföringar med Puma och Tisla och vandrade sedan tillbaka till bilen. Vi var innanför dörren tre timmar efter vi gick. Isa åt och gick direkt och la sig, medans jag får sätta mig vid datorn och ta igen de timmar jag missade i eftermiddags... Ibland skulle det vara bra skönt att vara hund!