Denna vecka präglas av min hemtenta. Igår satt jag nästan 12 timmar framför datorn, med några pauser för att gå ut med Isa. Men det verkade inte störa Isa så mycket, hon var helt slut! Först trodde jag att det var något fel på henne för hon bara sov och sov hela tiden, och var trött även när vi var ute (vilket hon sällan är). Dessutom var hon dålig i magen. Men hon hade en himla aptit för det och hon hade ingen feber, så det var bara att avvakta och se. Och hon var nog säkert bara trött efter söndagens fartfyllda långpromenad och de andra bravaderna under helgen för  idag har det  varit en helt annan hund som har sprungit omkring och lekt hela dagen. Vid 15-tiden började hon bli uttråkad (och vill säkert ha mat också, hon fattar inte det har med att det blir mörkt tidigare nu på hösten), så hon har suttit och stirrat ut mig hela eftermiddagen.

Kl halv sex var det dags att lämna tentan för ett tag och åka upp till tisdagsträningen på Kalmar BK. Idag var det jättemycket folk där (var dock inte så många på plan vilket är skönt, man vill ju få plats ordentligt). Isa var på hugget, det märktes redan från början. Vi började träna fotgåendet och Helena kommenderade oss i det fria följet. Det kändes bra, men hon var faktiskt störd av omgivningen, vilket jag inte upplevt på länge. Men det är jättebra att vi kan träna på det, annars kommer det ju bara upp på främmande brukshundklubbar på tävlingarna istället! Det var mest i halterna hon tappade lite fokus på mig, och det räckte med att belöna en gång när hon höll kvar kontaken så var det fixat.
Vi fortsatte med inkallning med ställande som också fungerade bra idag, belönade först med godis bakom henne, sen med leksak. Första gångerna stannade hon av sig själv, men då kallade jag bara in henne igen och kommenderade när hon fått upp farten ordentligt igen.
Sedan var det dax för en platsliggning med Isa, Tisla och en till hund vid namn Eka. Isa låg fint men inte så avslappnat som hon gjorde när vi började träna momentet. Kanske är det jag som ser mer nu för att jag känner henne bättre, eller är hon inte lika säker?
Vi tränade lite med metallapporten ockå, där jag ville att hon inte skulle lämna av den till mig utan att jag kommenderade loss. Nu lägger hon den i handen på mig nästan direkt när jag stoppar fram den. Så jag retades lite genom att klappa henne på  huvudet och ta i apporten, utan att hon fick släppa. Det var lite jobbigt för henne, men hon klarade det fint ändå. Avslutade med lite roligare apporteringsövningar för att glömma obehaget.
När det går såhär bra vill man ju aldrig sluta träna, men jag var duktig och avslutade ändå (efter någon inkallning och några byten i fjärren). Sedan fick Tisla och Isa busa lite i hagen bredvid klubben. Jag är jättenöjd med dagen och hoppas att denna glöd  håller i sig!