Så var det den 3 juli och det var dax för Isa att operera bort sin trasiga tand. Vi åkte in med henne vid kvart över åtta i morse och fick träffa djursjukvårdaren som skulle ta hand om henne. Hon tittade lite på tanden (vilket var lättare sagt än gjort) och bestämde att de skulle ringa till Marcus så fort de var klara. De sa att de skulle börja med Isa och att hon kunde vara klar redan efter några timmar. Eftersom jag jobbade till kl 15 hade vi hittat annan skjuts ifall de ringde innan. Det kändes jättekonstigt att se henne tassa iväg utan oss och sätta sig i bilen utan hund!

Dagen gick långsamt trots att det var hysteriskt på jobbet. Jag kollade mobilen hela tiden men inget hade hänt där inte. När jag äntligen slutade och ringde Marcus berättade han att de ringt ett par minuter innan och att vi kunde komma och hämta henne. Vi skyndade oss dit men fick ändå sitta och vänta i 30 minuter innan hon kom ut. Och oj va snabbt hon gick! Veterinären nästan hängde i kopplet och Isa hade bara sikte på utgången och dörren. Hon såg inte oss som satt lite längre bort och när vi ropade brydde hon sig inte. Fast sen måste hon ha känt lukten när vi började gå efter henne, för hon vände sig om och hoppade i våran famn. Mitt upp i alltihop ramlade två stora bomullstussar ut ur öronen och då förstod jag varför hon inte hört när vi ropade =) Men glad vart hon iaf! Och likså vi!
 
Vi pratade lite kort med veterinären som skrivit de både intygen jag tidigare bett om. Dels den som säger att hon inte får tävla på en månad (för att jag ska få tillbaka pengar för alla anmälningar jag gjort) och en som intygar att hon faktiskt har haft en fin och hel tand där en gång i tiden (för evt utställning).
Hela tanden hade varit sprucket och pulpan hade blottats mycket, så de var tvugna att ta bort hela tanden. De har inte sytt ihop hålet eftersom det säkerligen finns mycket bakterier där nere nu, utan det ska självläka ihop.

När vi satte oss i bilen ville jag bara kolla en extra gång att intygen stämde, och vilken tur att jag gjorde det! Registreringnumret var fel på båda intygen, de hade förväxlat en 5:a mot en 6:a. Jag gick in igen och fick vänta ett tag till. Veterinären skulle göra om intygen men eftersom de stod fel i journalen och tatueringen i örat var så otydlig, ville de ha stamtavlan, vilket jag inte hade med mig då. Det vart lite tjafs om att jag skulle skicka in det och att sjukhuset då kunde skulle skicka intygen till mig, men eftersom jag måste visa upp intyget redan på söndag så går ju inte det.
Jag fick iaf ta in Isa i ett rum igen och träffa veterinären igen. Som tur var såg hon att det var en 5:a och gjorde om intyget, men tipsade om att vi skulle behövt chippa henne om vi planerar att tävla och en gammal gubbe inte ser vad det står i örat. Som tur var hade de tid att göra det på en gång, så husse fick hålla i när de stack henne ytterligare en gång med en STOR nål, usch =( Men hon sa inte ett ljud (kan bero på att hon har fått smärtstillande)..
Men alla som vi träffade sa att hon var en sån fin och snäll hund och att hon varit jätteduktig. Nu är jag bara glad att hon är hemma igen och hon ska bara få vara hund nu. Inga tävlingar innebär även ingen träningar. Vi får båda ladda om under sommaren och ta nya tag i höst. Det behövs nog..